Humans can’t live in the present, like animals do. Humans are always thinking about the future or the past. So it’s a veil of tears, man. I don’t know anything that’s going to benefit me now, except love. I just need an overwhelming amount of love. And a nap. Mostly a nap.

Nej vi dricker inte torrhuvva skumpa och jämför arbandsur i roséguld, vi beställer inte löjrom eller eskortflickor. Istället äter vi lite bullar och dricker lightläsk. Shejk al-Coop-janne, han finns på plats.

Nynnade tetrismelodin under tiden som vi flyttpackade ur systers lägenhet. Den som säger att flytta är det värsta dom vet har bevisligen inte varit med om mycket.

Dagarna här på torpet är magiska, om än svinkalla, och jag gör mitt för att försöka hålla kvar semesterdagarna med mina – av jobb och självömkan – spruckna handflator. Piteälven skvalpar varsamt mot stranden och sätter vassen i svaj som en miljon stämgafflar utan ljud; så länge man verkligen inte försöker för då kan vattnet och naturen berätta om förr. Mitt emot på sågverket jobbar man i skift precis som man alltid har gjort och ibland hör man stora maskiner som tar i från tårna. Det tjuter och har sig. Förr i tiden brukade de som bodde på fel sida simma över älven för att ta sig till jobbet brukar jag ljuga om för mig själv och jag ser bilden framför mig. Äldre män som vallfärdar i djupet, kämpar för att hålla ansiktena över ytan och med matlådan sträckt i skyn enhandscrawla mot morgonkaffet på fabriken. Det låter inte realistiskt men det får mig att le. Att sova här uppe på loftet är ibland för kallt ibland för varmt men alltid tänkvärt. Och de gamla fönstren knakar otåligt mot morgonen.

In mot staden rullar tivolit i karavan, airbrushat och med gnällande stålkonstruktioner, småskvättande sommarregn följer tätt efter som banditer; redo att överbemanna intet ont anande och än mindre för just det klädda semesterdrönare. Minns smaken av sockervadd från ungdomen och smackar kladdigt med munnen. Äckligt. Det här är helgen då festivalen kommer till staan.

Osv.

Aftonbladet skriver inte om att Littorin aldrig hade haft samma möjligheter om han suttit i ett ”kreativt kontorslandskap”.

Jag kan omöjligt vara den enda som tänkt på det här, de små videosnuttar som uppkommer när man på mobilkameran egentligen ska ta en bild, vad händer egentligen med dessa? Ibland glöms de bort men sparas i elektroniken, ofta raderar man direkt och de försvinner till synes spårlöst i teknikens svarta hål. Tillsammans med felaktiga nedladdningar och tomma textdokument. Någon borde ta hand om dessa utstötta sekunder konst, kanske göra en kortfilm. Min hade idag, och oklippt, sett ut något som.

Sambon lagar pasta – träd – loftet på mammas stuga – nakna män – en häst – skivad chorizo.

Det är svårt att se hur det är inte skulle kunna bli konstnärligt flum av yppersta världsklass. Sensmoralen i filmen känns självklar: ”Bit inte den hand som föder”.

Man gnäller på att folk har strumpor under sandalerna men visst är det ännu värre att ha kalsonger under trekvartsbyxorna?

A rolling stone gathers no moss. Däremot samlar de på en hel del medelöverviktiga medelålders män med Dressmannstil.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free.

Efter mycket tjat så må jag erkänna, javisst jag fyller 26 idag och drog ihop ett litet firande nere på stan i dagarna fyra. Ni har möjlighet att äta langos, dricka er bortom redlösa (inget jag rekommenderar), kyssa er singel och kanske åka en livsfarligt gnällande karusell. Också kul att min goda vän Robyn skulle försöka snippa förbi. Vilket som. Nu när ordet redan verkar vara ute så måste jag väl också bjuda in er bloggläsare, ni är trots allt typ mina bästa kompisar. Syns på stan då. Och hipp hipp hurra till mig själv.

Under sommaren
En bild i gråskala
Som väntar på sin chans

Jag tror att jag såg Streetstyle-bloggen på stan igår. Jag tror också att jag gick omvägar för att hon skulle få syn på mina nya fräscha och uppåt väggarna lätta high tech-sneakers. Jag tror också att hon inte tyckte jag var hipp nog. Jag tror att det skadade mitt ego. Nu ska jag inte tro mer.

För er cykeldårar är så klart 8 mil en promenad i parken men för en som är van att åka/springa järnet i 30 sekunder och sen vila är ansträngningen på en annan nivå. Så pass att jag efter sex mil såg en stor svart fågel dansa mitt på vägen, så här i efterhand såg jag nog ändå inte det. Vilket som, vi tog oss hem med livet och cykelstjärtarna i behåll. Kort analys.

Skav: 3 av 5. (Hade en jobbig period efter drygt halva slingan där jag hasade mig fram och tillbaka för att komma rätt. Det tog nog 20 minuter.)
Utförande: 4 av 5. (Framförallt sist milen in mot Templet gick strålande snabbt. Tack medvind och medcyklist.)
Utseende: 2 av 5. (Lite snyggare flaskor än vanligt men kepsen är fläckig och har inte lyckats skaffa mig vita sockar än. Bättre kan du Johan.)
Uppslutning: 2 av 5. (Två stycken tappra men Forre stod upp bra och drog precis när det behövdes. Visar på rutin.)
Mat/dryck: 3 av 5. (En god bar som smakade Snickers och gott om vatten. Hade dock önskat lite sportdryck.)

Sen parkerade jag skiten mitt i en hög gamla hockeytrunkar. Så det så.

I det här rummet fanns en gång tre våningssängar
med föräldralösa barn och deras mardrömmar.
Nu: en platt-tv.

Innan den dörren mat utan näring, för lite av den
men ändå något att se fram emot.
Nu: en mikrovågsugn.

Längst in gjorde man sina behov om det gick
efter hårda slag och ännu hårdare dagar.
Nu: en ögonfransböjare.

Nu och då delar lägenhet.

Såg att Producentbloggen-Claes frågade: ”Vad är en sommar utan Mr Tomas Ledin?”

Vad tror du om: ”En bra sommar”.

Ps. Det här har inget med min föregående blogg att göra. Jag gillar Claes. Ds.