Annons

Lars Lindberg: ”Fler borde vara lika modiga som Jonathan”

SPORTKRÖNIKA Lars Lindberg om psykisk ohälsa inom idrotten, grabbiga kulturer och att våga öppna upp: ”Det är en väckarklocka för oss alla”

Annons

Tänk dig att vara 17 år gammal och jaga din dröm. Många av oss har varit där och vet hur skör man kan vara. Tänk att då få höra ”du ser lite tung ut” av en ledare som ska försöka att leda och hjälpa dig mot din dröm. De orden kan hänga med ett helt liv.

Majoriteten av Skellefteborna som någonsin följt ishockey eller läst tidningen vet vem Jonathan Hedström är; en ishockeyprofil med VM-, NHL-, och SHL-spel på sitt långa cv.

Men det är inte bara hockeyn som kantat Jonathans liv. Under stora delar av sin elitkarriär drogs han med svåra ätstörningar som vid ett tillfälle fick honom, en stark och vältränad elitidrottare, att tappa 16 kilo på 3 månader. Att ta 16 kilo från vilken människa som helst skulle få omgivningen att höja på ögonbrynen, men att göra det från en elitidrottare är ännu mer uppseendeväckande.

Efter karriären kom väckarklockorna och ljudet från dem ekade hos Jonathan, men i ishockeyvärlden var det till en början helt tyst. Debatten fanns inte, ingen pratade om problematiken kring psykisk ohälsa inom idrotten – och framför allt inte i den machovärld som hockeyn befinner sig i.

Annons

Men alltefter att debatten öppnats har fler spelare vågat berätta. Västerviks Victor Öhman tog i oktober en time out efter att ha flyttat från Västervik till Oskarshamn. Där hamnade han fel i laget, fel i staden och fastnade i lägenheten. Lamporna lyste, men tankarna var mörka. Han flyttade tillbaka till Västervik och sökte sig till professionell hjälp för att komma upp ur hålet av dunkla tankar. Jag träffade Victor nyligen och han sa: ”Jag orkade inte längre vara som vi spelare tror att vi ska vara, bara sitta tyst, göra sitt jobb och inte våga prata om hur vi känner. Jag kände att det var nog, jag klarade inte att ta mig ur tankarna på egen hand”.

Det är en väckarklocka för oss alla. Killar är inte alltid bäst i världen på att kommunicera sina känslor – och framför allt inte i en idrottsmiljö där stämningen kan bli grabbig, hård och stereotypisk. Där finns inte alltid utrymme för sårbarhet, och det är ett problem på många håll.

Min gamla journalistlärare lärde mig att för att lära känna en människa på riktigt ska du visa dig sårbar för den personen. När någon visar sig sårbar så framkallar du en reaktion från din medmänniska som ger svar på karaktär och empati. Det tyckte jag var bra sagt. Och med de orden i bakhuvudet tycker jag att det är väldigt viktigt att vi vågar visa oss sårbara, att inte vara rädda för att man tror att man är ensam om att ha sina problem utan att man istället vågar att prata, även i idrottsmiljö och på arbetsplatsen.

Jag har en kollega som kommer från USA och som har blivit fostrad på ett annat sätt än många av oss i Sverige. Han har lärt mig mycket – och framför allt hur gruppdynamik fungerar.

Det jag hittills har lärt mig är att i princip alla människor har samma problem – och det är först när vi berättar för varandra om våra problem som vi kan hitta lösningar mellan människor. Det gäller både i relationer, stämning på arbetsplatsen eller för den delen även i ett idrottslag.

Min uppmaning är att fler ska bli lika modiga som Jonathan. Våga prata om dina problem och snabbt kommer du bli varse om att det är väldigt många som sitter med samma tankar som dig, och som också tror att den personen är helt ensam med att ha just de problemen.

Lars Lindberg
Idrottstokig sportkommentator med rötterna i Myckle.

Krönikan publicerades ursprungligen i senaste numret av Megafonen – läs hela tidningen här:

Klicka här för att läsa tidningen i helskärm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons