Annons

Lars Lindberg: ”När världen blev svartvit”

SPORT I flera år har jag förundrats över hur folk kan ha gjort livsvalet att inte älska idrott – och nu har jag motvilligt fått se deras tomrum. Livet med sport är färg men nu har den här pandemin gjort det svartvitt.

Annons

När jag var liten kunde jag längta till julafton så mycket att det gjorde ont. Jag längtade så mycket att det inte gick att sova kvällen innan. Det är ungefär den känslan som jag har gått med när vi nu närmat oss det minst sagt upphaussade kvalspelet till SHL med början i den hockeyallsvenska finalen mellan Modo och Björklöven.

Den första matchen såldes ut på nio minuter. En halvtimme innan matchen gick det inte att få in en enda person på varken hemma- eller bortaståplats. Lagens sånger dunkade inne i plåtburken och varje hårstrå på armarna stod upp i givakt i förväntan av inramningen. Fem perioder senare var matchen slut. Modo vann i förlängningen i en hockeyfest som hade allt som sporten kunde önska.

När jag la huvudet på kudden, sent och efter viss nedvarvning, var leendet från öra till öra. Allt som vi hade väntat på att få vara med om hade bara börjat och då hade inte ens hockeyslutspelet börjat, bara kvalet till SHL.

Annons

Dagen efter, onsdagen den 11 mars, var allt över. Regeringen och folkhälsomyndigheten hade tagit beslutet att begränsa folksamlingar till max 500 personer och direkt förstod man att det var slut. Det var som Gyllene tider en gång sjöng; ”det är över nu”. För säga vad man vill om idrott, utan publik och fansens känslor så kan den lika gärna vara. Det kan jag säga med erfarenhet. För en dag senare, den 12 mars, spelades den andra matchen mellan Modo och Björklöven. En match som betydde allt för hela Örnsköldsvik och hela Umeå, en match som hade allt – men ingen publik.

I ärlighetens namn tror jag ingen ville se det som visades upp.

Vi var några enstaka som var på matchen för att vi skulle kunna sända den i tv så att alla kunde se den, men i ärlighetens namn tror jag ingen ville se det som visades upp. Elithockey utan publik är inte samma sak och att dessutom spela när många förstod att det kanske var den sista matchen innan man satte stopp för säsongen gjorde att det nästan kändes ovärdigt. Dagar senare tog också allt helt rätt slut. Det kändes som det enda valet att göra, trots att det inte var rättvist eller kul för fem öre. Men liv och hälsa går alltid före.

Annons

Nu står vi här, det ena idrottsevenemanget efter det andra ställs in och det känns mörkt, men det är också för att vi inte har något att fly till nu när vi konstant blir påminda om den oro, mörker och plåga som världen står inför. Världen som för en vecka sedan blomstrade, gav oss hopp och som fick oss fyllda av förväntan har nu gått från livfull och färgglad till ett svartvitt mörker av oro och ångest över vad den här pandemin kan ställa till med. Frågan är vad det här har kostat för klubbarna, världsekonomin och vår hälsa som också styrs av ett samhälle i ekonomisk balans. Var det här än tar vägen…

Herregud vad jag saknar färgen.

Lars Lindberg
Idrottstokig sportkommentator med rötterna i Myckle, Skellefteå.

Artikeln är en del av Megafonen nr 3 – 2020. Läs hela tidningen här »

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons